MimsaVimsa

Ordningen är återställd..
För några dagar iallafall. Fredrik har varit i Sälen torsd-sönd. Han kom hem sent igår och såg ganska så sliten ut. Sövde Simon utan att jag ens behövde fråga honom och sen såg jag inte honom mer.. Men det var ju en grabbresa så det är helt självförvållat. Men han har varit saknad så ikväll hoppas jag att jag får se honom lite..
Han är hemma en vecka sen åker han till Åre med jobbet.
Jag fick bosätta mig i Lunnebjörke i helgen. Behövde all hjälp jag kunde få då jag har haft så jävla ont och knappt kunnat gå. Ännu mindre bära Simon.
Vi var på sjukhuset i torsdags och Fredrik var med halva tiden men sen drog det ut så mycket på tiden så Fredrik var tvungen att åka och då fick jag ju bära mycket på Simon själv och  lyfta hit och dit. Såhär i efterhand var det ju inte så smart...

Han har fått alla sina skenor nu och i fredags tog han sina första stapplande steg på 1 månad. Det går lite vingligt men han har ju knappt några muskler i benet så det är väl inte så konstigt. Nattskenan går sådär. Han är jätteduktig att ta den på sig och dom 3 första timmarna när han somnat går det bra. Sen "vaknar" han och skriker nåt så alldeles. Som i panik, han är inte helt vaken för det går inte få kontakt med honom, går inte att lugna ner honom utan det enda som hjälper är att ta av skenan och då somnar han direkt..
Ortopedfolket säger att vi får ta av den och så är det bara att börja om nästa kväll igen, till slut ska han vänja sig..

Nu ska vi försöka ta oss ut en sväng.. Behöver lite frisk luft båda 2. Det är ju jätteroligt att man knappt kan gå och leka med sin son när han vill ut i snön.. Då känner man sig inte som världens bäsat mamma direkt..

Puss*

Idag ska man bli bjuden på frukost!!
Emeli och Ella ska komma. Hon ringde igår och frågade och gravid som man är så säger man ju inte nej till dagens viktigaste mål. Och trevligt sällskap gör ju det hela ännu bättre!!!

Har kännt mig småhängig på sistonde. Vet inte om det är för att jag håller på att bli sjuk, har nån förkylning i kroppen som aldrig bryter ut, eller om det är så att jag håller på att "må dåligt".. Kan inte sätta fingret på hur jag mår direkt. Kanske biter jag ihop lite för mycket..

I eftermiddag ska vi till Sofie och hennes goa ungar. Så ikväll kommer jag att vara trött! Men förhoppningsvis sådär härligt trött efter en rolig dag!!

Igår kväll trotsade jag alla mina krämpor och gick ut och gick. Har ju inte blivit nån motion på senaste tiden som ni förstår. Och då var det nån smart tjej som sa till mig att du kanske behöver röra lite på dig, en av anledningarna till att du mår som du mår.. Såå, på med korvskinnet (min vinterjacka) och ut. Det blev ingen lång promenad men guuud så skönt det var. Lagom kallt, knastrande snö och underbar luft! Backen upp till huset på vägen hem tog nog 10 minuter att gå!!! Sen satt jag där jag satt resten av kvällen men det var det värt!

Nähä, om man skulle ta och tvätta ur ögonen och pudra sig lite så man inte skrämmer slag på Emeli o Ella när dom kommer.. Frågan är om jag inte måste ta mig en liten "för"-frukost innan dom kommer... :)



Puss*

Tänkte om ni ville se Simons äckliga sår. Bilden är lite suddig för han skrek så mycket så foten var inte still. Om man tittar noga ser man att det är som en grop där hälen ska vara och fortsätter uppåt sen.. Det egentliga ärret syns knappt var det är.







Denna lilla hjälpmackapär ska Simon bära på nätterna för att tänja vrist och knä.. Inatt var första gången vi lyckades att ha den på, en stund. 5 timmar iaf.. Bättre än inget. Imorgon ska vi in och få dagskenan också, hoppas han är mera villig att bära den..


Puss*

Om NÅN tvilvlar på vad jag gör hemma är ni hjärtligt välkomna att hälsa på oss för att se hur vi mår! Eller ringa och fråga. Jag kan tom tänka mig att nån annan mer än gärna får ta Simons, förhoppningsvis tillfälliga, handikapp. Nån kan få ta alla undersökningar, alla idiotläkare han råkat ut för som inte ska ha med barn att göra, alla låååånga väntetider, alla MR han har gjort, alla stick i armar och fingrar, alla dagar när han fått gå på svält, operationen han har gjort, frågorna som läkarna har över hur hans muskel såg ut inne i benet, hans veckor med gips upp till ljumsken, alla mediciner han fått som han inte direkt mått bra av, skavsåret under gipset som senare blev så otäckt att han fick sjukhussjukan och fick gå på antibiotika, 3 veckor där han inte kan ha något stöd varken i knä eller fot som hjälper till att töja och där nu foten har börjat att stelna igen!! Sjukgymnastiken som gör så ont på honom att han skriker och gråter så det skär i mitt hjärta, men jag vet att vi måste göra det, men Simon förstår inte det.
Ni kan gärna få ta min oro, mina nätter där jag inte sover, min frustration över hur dåligt bemötta vi har blivit hos vissa läkare, frustration över hur lång tid allt tar och se Simon ha ont men inget kan jag göra. Hur jag i snart 10 månader har varit förbannad och ledsen om vartannat. Hur ont det gör i mig när jag ser att Simon inte hänger med sina kompisar när dom springer och leker, att han inte orkar som alla andra.
Nån får gärna ta över, då Simon för tillfället inte kan gå och vi vet ännu inte när han kan det igen. Ni kan få ta över alla frågor som vi har som INGEN läkare har nåt svar på. Kommer det att bli bra, kommer det komma tillbaka, kommer han få full rörlighet i foten?? Ingen har några svar, för ingen vet..

Simon går före ALLT annat!! Om nån tvekar över det så tänk om! Jag är inte hemma för att jag tycker att det är roligt att få 80% av en redan dålig lön!! Om nån heller inte har fattat vad vi och speciellt Simon går igenom just nu så kanske det är dags att ta reda på det.. 
Att min graviditet har hamnat längst ner på listan är inte speciellt roligt heller. Simon har tagit allt fokus dom senaste månaderna och jag har inte tänkt på mig själv eller barnet för 5 öre. Det straffar sig nu genom konstant värk i rygg och fogar. Kramper i benen, där jag även tappar känseln ibland. Halvvägs till nån slags depression.
 
Detta skriver jag inte för att få sympati utav nån, jag har en väldigt stöttande familj och underbara vänner, men vissa människor behöver vakna upp och tänka till lite, och några steg längre än deras ***** räcker.  

Det var allt jag hade att säga för tillfället.......

//Emma*